Vart har min passion för löpning tagit vägen! Jag saknar den.
Att bara ge sig ut och springa hur långt, hur kort, hur sakta, hur snabbt man vill!
Jag har kommit på att jag har en slags hatkärlek till löpning.
När det går bra, då bara älskar jag det! Känslan att springa runt i skogen, hoppa över grenar, rötter och stenar!
Höra sitt eget flås och känna svetten rinna! Komma hem helt utmattad, med en så skön känsla i kroppen. Den känslan är helt klart värt allt svett och tårar.

Men ibland kan löpning var hur jävla jobbigt som helst! Då vill inte benen, man får håll, torr i halsen och man blir bara besviken när blir tvungen att stanna för att gå! Då känner man att man aldrig mer vill springa! Men sen när man kommer hem och tänker efter så är det den där känslan efteråt som man saknar, som man vill åt!

Varför just jag började springa kan jag inte riktigt förstå. Jag hatade verkligen att träna och springa när jag var yngre.
Men pappa däremot, älskade det! Han sprang jämt och han sa att det var så roligt att ge sig ut! Ju längre desto roligare. Jag tyckte såklart att han var knäpp som tyckte det.

Men så en dag bestämde sig Jonna och jag för att ge oss ut och springa! Vi sprang allt vad vi hade i ca 800 m. Sen var vi helt slut! Fick gå resten av rundan! Men vi slutade inte för det. För varje gång vi gav oss ut orkade vi liiite mer varje gång, och till slut orkade vi hela rundan. Det var då jag började tycka det var skönt och roligt att springa!
Sprang säkert 5-6 dagar i veckan då. Olika rundor varje gång, och helst en 1 milsrunda i veckan! Då var det kul att springa och det gick verkligen bra!

Men sen förra året hände det något. Min kropp sa ifrån. Jag hade tränat för mycket, inte bara löpning, utan en massa annat! Kroppen behövde vila. Vilade från träning i flera veckor. Och ända sen dess har det känts tråkigt att springa. Känns inte alls som förr. Men jag tänker inte ge upp. Nu vill jag komma tillbaka till samma form jag var innan, och bli ännu bättre än vad jag var då.
Därför tar jag varje runda i taget. Jag börjar springa..och när det känns tungt, så går jag! Vill inte att de ska vara tråkigt att ge mig ut. Vill inte plåga mig själv. Då blir det mycket roligare.

Löpning ska inte vara något tvång, utan man ska springa för att man tycker det är kul!
Och sen att man får en vältränad kropp på köpet gör ju ingenting ;)

Så allihop som läser detta! Börja springa! Jag lovar er, ni kommer inte ångra er!